Vilka strängar ska man välja?
Det finns inget entydigt svar på den frågan. Den optimala strängen för just dig beror på ditt instrument, vilken typ av musik du spelar, dina klangideal, tekniska förutsättningar och spelstil. Varje strängtyp (se separat avsnitt) och strängmärke har sina alldeles speciella spelegenskaper och sin unika karaktär vad gäller tex. klang, dynamik och spelkänsla i handen. Stora skillnader i spelupplevelse finns också inom varje typ. Även strängens spänning (se separat avsnitt) har stor betydelse för resultatet.
Ett specifikt instrument kan blomma upp av vissa strängar, medan det kan kvävas av andra, och till viss grad går det att balansera en lite för påtaglig eller oönskad tendens hos ett instrument med rätt strängval. Man kan utifrån karaktären på instrumentet göra en kvalificerad gissning åt vilket håll man ska börja leta för att hitta rätt. I allmänhet har strängar med stålkärna en tydlig fokuserad ton, medan de med syntet- och senkärnor har en mer komplex. En väldigt ”ljus” och ”skarp” fiol kanske behöver kompenseras med strängar av ”rund” och ”fyllig” karaktär och tvärtom. Produktbeskrivningen av många märken berör detta, och kan ge en fingervisning om vad strängen “kan” och vilka egenskaper den har.
Att välja strängar är mycket subtilt. Det kräver ett gott öra, “fingertoppskänsla” och en hel del kunskap. I slutänden är valet individuellt, och det är bara du själv som kan avgöra vilka de optimala strängarna är för just dig och ditt instrument.
Alltid när det gäller strängval krävs det för de flesta tålmodigt experimenterande, och du får helt enkelt prova dig fram för att hitta dina favoriter.
Hoppas informationen här på Spicc kan vägleda dig, och att avsnitten längre ner på denna sida kan vara till hjälp. Det finns inget som går upp mot när instrumentet och de nya strängarna “gifter” sig, och tillsammans ger dig den där obeskrivliga känslan av att allt fungerar, klingar och flyter i spelet… Här följer lite nyttig kunskap i ämnet.
Välkommen in i denna svåra, men också helt underbara värld av klanger, och lycka till med dina strängval!
Strängar under 500 år
Först lite kort historik:
Från allra första början använde man fårtarmar som råvara för tillverkning av strängar. När man senare lärde sig tekniken att omlinda senan med olika metaller, blev strängarna både tunnare och mer lättspelade. Under en period användes även silke för tillverkning av billiga och relativt hållbara strängar. Det sägs att virtuosen Nicolo Paganini spelade på just sådana fiolsträngar. I modern tid har experimenterandet och utvecklingen tagit ordentlig fart. Idag tillverkas strängar av både naturliga och syntetiska förfinade material, och med mycket avancerad teknik. Det ställs stora krav på råvaror, produktutveckling och tillverkningsprocesser, och man röner fortlöpande nya
framgångar beträffande klangegenskaper, variation och hållbarhet.
Ny kunskap om skillnaden i materialens densitet, hårdhet, specifika vikt och korrosionsmotstånd mm, skapar bra förutsättningar för strängtillverkarna att tillgodose alla de vitt skilda egenskaper som efterfrågas av utövarna.
De olika strängtyperna
Strängar för alla behov!
Strängar indelas i tre typer efter vilket kärnmaterial de har: Stålsträngar, syntetsträngar och sensträngar.
Inom varje typ finns otaliga variationer. Kärnan i stålsträngar kan tex vara solid eller tvinnad (vajer). Likaså ryms i begreppet ”syntet” en mängd olika konstmaterial. Tittar vi sedan på hur ytbehandlingen gjorts, och vad kärnorna är lindade med, blir utbudet nästan ogreppbart. Allt från aluminium, krom, olika typer av stål, wolfram (tungsten), titan, silver och guld används, och dessutom ofta i olika legeringar. Allt för att ge strängarna olika egenskaper.
Stålkärna:
Stålsträngar är generellt stabila och prisvärda och är mycket uppskattade på alla nivåer inom alla genrer. De har en klar och direkt karaktär och går lika bra att använda både inomhus och utomhus (tex. folkmusik). Det är också vanligt, och klokt, att använda stålsträngar på barninstrument eftersom de är tåliga och lätthanterade (som tex. Prim och Lenzner).
Stålsträngar kan göras med mindre diameter vilket förbättrar responsen (reaktionstiden).
Nästan alla märken för violin, oavsett strängtyp, har en E-sträng i rent stål i satsen (förutom helt rena sensträngar). En solid stålkärna har en helt klar ton, medan en tvinnad ger aningen större klangvariation, särskilt på de tre lägsta strängarna (i rena stålsatser). Skillnaden klangmässigt är dock hårfin. Intressant modern tillverkningsteknik har möjliggjort nya, avancerade och mer flexibla kärnor med mjukare klang (som tex. Spirocore). De flesta strängar för cello och bas är stålsträngar.
Syntetisk kärna:
Syntetsträngar är den nyaste strängtypen, och uppfanns under mitten av förra århundradet av Thomastik-Infeld (Dominant). De är med modern teknik uppbyggda kring en kärna av olika syntetiska ämnen som nylon, polyester eller andra högteknologiska material. Syntetsträngar är utformade för att efterlikna komplexiteten hos sensträngar, och samtidigt vara mer stabila i stämningen. De är också mer resistenta mot korrosion och klimatvariationer än sensträngar, och ger ett brett spektrum av klangfärg och volym.
Syntetiska strängar finns i alla prisklasser och är oerhört populära för den fina klangegenskap, presanda, och allsidighet de har. De är idag den vanligaste strängtypen för violin och viola, och musiker på alla nivåer och i alla sammanhang använder dem.
Senkärna:
Sensträngar är oftast handgjorda, och tillverkade av behandlade fårtarmar. De var den första formen av strängar för stråkinstrument, och har funnits sedan renässansen. Trots utvecklingen av syntetsträngar på senare tid används de fortfarande i ganska hög omfattning för den helt unika och varma karaktär de har.
Musiker och ensembler som specialiserat sig på äldre musik och vill framföra den tidstroget använder rena sensträngar (som tex. Chorda), medan överspunna varianter (som tex. Passione eller Oliv) är ett självklart val för många andra professionella musiker.
Eftersom senan är ett organiskt material är de till skillnad från stål- och syntetsträngar känsliga för fukt- och klimatpåverkan, och måste justeras och stämmas ofta. I gengäld producerar de en unik och helt oöverträffad varm, mjuk, rund och komplex klang. I barocksammanhang används sena för alla instrument.
Här är en snabbguide på grundläggande karaktär och egenskaper hos ovan nämnda typer av strängar:
| Kärna | Fördelar | Nackdelar |
| Stål | Sätter sig snabbt Håller stämningen bra Billiga Lättspelade Hållbara Okänsliga för klimatvariationer |
Har begränsade dynamiska möjligheter Klangen kan upplevas hård och lite “kylig” |
| Syntet | Värme och lyster i klangegenskaperna Lättstämda Okänsliga för klimatvariationer Har fina dynamiska egenskaper Övertonsrika Sköna “i handen” |
Övertonerna avtar med åldern Ibland lite kortare livslängd (vissa typer) |
| Sena | Väldigt varm, mjuk och “skön” klang Har stora dynamiska variationer Ger stora uttrycksmöjlighter |
Dyra Känsliga för klimatvariationer Håller stämningen dåligt |
Spänning… Stor och stark eller liten och snabb?
Vad innebär strängars olika dimension?
Spänning (tension) är ett mått på den styrka en sträng har i sin längdriktning.
En tjock sträng är starkare än en tunn. Den kraft som går åt att spänna strängen till en viss svängningsfrekvens (ton) påverkas dels av strängens tjocklek (dvs den mängd massa som strängen har) och dels av vilka material den är tillverkad av. En tjock D-sträng är alltså mer spänd vid tonen D än en tunn.
Strängtillverkarna mäter denna kraft i kilopound (kp) eller pound-force (lbs), men nöjer sig oftast med att beskriva det på ett enklare sätt för oss konsumenter (se nedan*).
Den sammanlagda spänningen i en sats monterade violinsträngar är omkring 55 lbs (25 kg). Det motsvarar ett stalltryck på ca 9 kg! Rätt fascinerande egentligen att en tunn trälåda håller för detta sekel efter sekel. Och då är det ändå det minsta instrumentet… Ju större instrument desto högre stalltryck.
Vad har strängens material för betydelse?
Som antytts ovan är det alltså inte enbart tjockleken som påverkar strängens spänning, hur den presterar, vilken klang den har och vilka spelegenskaper den får. De olika materialen i kärna och överspinning (metaller) är minst lika betydelsefulla, och har med sina vitt skilda egenskaper stor betydelse för hur den sammanlagda karaktären hos strängen blir. Tex. kan man tillverka tunnare strängar om de lindas med silver än med aluminium.
Hur påverkar spänningen klang och respons?
Strängens spänning (tjocklek och sammansättning) påverkar naturligtvis också vibrationsförmågan, och därmed både klangen och ljudvolymen den genererar. Förutsatt samma stråkförhållanden producerar strängar med hög spänning mer ljud (decibel) och klingar skarpare och mer briljant än strängar med låg spänning. Det krävs dock mer kraft för att starta en sådan sträng pga. den större massan. Detta resulterar i att den också är lite svårare att kontrollera, särskilt vid mjukt och svagt spel. En sträng med låg spänning har ofta en bredare tonal palett, varmare klang och är lättare att manipulera, men saknar istället lite av briljansen och kraften
-
- En tjockare sträng ökar ljudvolymen och minskar respons och spelbarhet. (Mer spänd)
- En tunnare sträng minskar ljudvolymen och ökar respons och spelbarhet. (Mindre spänd)
Nämnas bör också att flera andra faktorer påverkar strängarnas klang och prestanda på instrumentet. Luftfuktighet, stråke, tagel och vinkel vid stall/sadel är några exempel.
Här är en jämförelsetabell som på ett enkelt sätt visar spänningens inverkan på strängens egenskaper:
| Låg spänning (tunn sträng) | Hög spänning (tjock sträng) |
| Svagare ljud | Starkare ljud |
| Mjukare klang | Hårdare klang |
| Mindre ton | Större ton |
| Rund och varm karaktär | Rak och briljant karaktär |
| Bättre respons (reaktion) | Sämre respons (reaktion) |
| Högre spelbarhet | Lägre spelbarhet |
Tillverkarna använder sig av de två faktorerna tjocklek och material vid framställning av strängar för alla upptänkliga behov och önskemål. Forskning och utveckling av nya material pågår för fullt. Kan man i framtiden tillverka strängar utan “nackdelar” som samtidigt är lättspelade, ljudstarka och har totala klangegenskaper?
Hur vet jag vilken spänning jag ska ha på mina strängar?
Man kan utnyttja ovanstående fysikaliska faktum på flera sätt. Det kan vara för att förbättra ett specifikt instrument genom att balansera volym, klang och karaktär. Det kan också vara för att uppnå dina personliga ideal (respons, volym, spelbarhet, känsla i handen osv). Rent tekniska förutsättningar och genre påverkar självklart också vilken spänning vi väljer på våra strängar.
Utgå ifrån medium och prova dig fram. Ett starkt och skarpt klingande instrument kanske behöver lägre spänning och tvärtom. Ofta finns det klangliga ojämnheter och då kan en blandning bli det mest optimala! Upplever du att tex. A-strängen inte riktigt matchar de andra strängarna, byt till en hårdare/tjockare. Är D-strängen lite rå, svårspelad och “trög”? Prova en mjukare/tunnare, osv.
Känn efter om du trivs med dem! Vilken strängspänning som är optimal är mycket individuellt och varierar från person till person och instrument till instrument.
*Spänningen benämns lite olika hos olika tillverkare. För det mesta har man tre olika tjockleksalternativ som kan heta “soft-medium-hard”, “dolce-medium-forte”, “weak-medium-strong” eller dylikt. Ibland anges även tjockleken i mm. Eftersom det inte finns några universella normer för spänning beträffande strängar, betyder “medium” från en tillverkare inte samma sak som “medium” från en annan. Även de olika märkena från en och samma tillverkare har ofta olika utgångspunkt och värden för spänningen, och ska betraktas som en relation internt bara i just den specifika satsen.
Storlek
Don efter instrument
Det är viktigt att ha rätt storlek (längd) på strängarna till instrumentet i fråga. Annars fungerar det inte och det klingar illa. Många av de kända tillverkarna har storlekar i flera strängtyper ända ner till 1/32. Hos oss kan du i nuläget välja på stålsträngar från Prim eller Lenzner om du vill köpa mindre storlekar till violin, och vi kommer att bredda sortimentet kontinuerligt.
Har man inte tillgång till rätt storlek går det hyggligt att använda en storlek större än det instrument man har, tex en 3/4 sträng till en 1/2-fiol, men inte tvärtom. Man får dock lite för mycket “oanvänd sträng” i stränglådan.
Tabell över storlekar på violiner och passande strängar:
| Mensur* i mm | Storlek violin/strängar | Rekommenderat köp |
| 330 | 4/4 | Prim, Lenzner |
| 310 | 3/4 | Prim, Lenzner |
| 285 | 1/2 | Prim, Lenzner |
| 260 | 1/4 | Prim, Lenzner |
| 235 | 1/8 | Prim, Lenzner |
| 215 | 1/16 | Lenzner |
* Mensuren är strängens vibrationslängd, dvs sträckan mellan stallet och sadeln på instrumentet.
Hur ofta ska man byta strängar?
Detta är mycket individuellt och beror dels på hur mycket du spelar, och dels på vilken typ av strängar du använder. Även sammansättningen och mängden av handsvett har betydelse för strängarnas livslängd och när du behöver byta strängar.
Stålsträngar är tåliga och har en lång livslängd medan sensträngar är känsliga och tappar sin “lyster” snabbare. Mitt emellan ligger syntetsträngarna som håller bättre än sensträngarna, men efter en tid gradvis tappar sina övertoner.
Som ett grovt riktmärke kan man säga att en yrkesviolinist rekommenderas att byta strängar med 2-3 månaders mellanrum (syntet). Cello- och bassträngar håller generellt längre.
Man drar gärna på det, men alla har nog upplevt den oslagbara känslan det är att ha helt nya strängar, vilka man än använder! Allt funkar och allt klingar… “Var det så här lätt att spela?”
Det kan vara bra att känna till att en tjock sträng håller längre än en tunn, vilket innebär att man teoretiskt kan använda en G-sträng (C viola och cello) längre än en E-sträng (A viola och cello). Det går att köpa separata strängar för de flesta märkena hos oss, men det bästa är att byta hela satsen när man ändå håller på.
Så här byter du strängar
Det är viktigt att ett strängbyte utförs på rätt sätt. För den som eventuellt inte är så van med detta följer här en liten beskrivande guide:
E och A (A och D Viola och cello) skall spännas medsols (med höger hand)
D och G (G och C viola och cello) skall spännas motsols (med vänster hand)
- Stryk på en liten aning grafit från en mjuk blyertspenna precis där strängen kommer
i beröring med annat material, dvs på sadel och stall. Detta fungerar som ett smörjmedel vilket underlättar stämning och förlänger strängens hållbarhet (behövs dock inte alltid vid stallet för E-strängen på fiol, se stallskydd nedan). - Ha rena och torra händer. Sitt ner och håll instrumentet i knät, stående med locket mot dig.
- Vrid stämskruven, med successivt hårdare tryck inåt, och “placera” samtidigt strängen närmare och närmare handen du skruvar med för varje varv så att det sista varvet kommer så nära innerväggen i stämlådan som möjligt (som på bilden här bredvid). Detta är viktigt för att inte strängdraget ska “dra ut” stämskruven, och för att undvika onödigt slitage om strängen vinklas för hårt. Det gäller särskilt A och G (D och C viola och cello) som är närmast sadeln på greppbrädan. När du börjar försöker du lägga det första varvet så att det “klämmer” fast änden på strängen mot stämskruven.
- När strängen är uppskruvad så att den börjar få rätt längd kvar, ska den fästas i stränghållaren. Undvik att tvinna eller vrida strängen.
Annat att tänka på när du byter strängar
Under hela proceduren ska strängen vara lite spänd så den går att skruva på ordentligt. Detta får man göra med den hand man inte skruvar med. Försök undvika att ta för mycket på strängen på det parti stråken ska användas vid stallet.
OBS! Byt bara en sträng i taget för att övriga tre strängar ska hålla kvar ett visst tryck över stallet. Flytta inte stallet. Om trycket försvinner kan ljudpinnen dessutom ramla eller flytta på sig. Denna står i sin exakta position under stallet/locket enbart med hjälp av trycket från strängarna!
Det finns med mycket få undantag ett stallskydd trätt på E-strängen för violin från tillverkaren, vilket består av några millimeter mjukt plaströr. Detta ska alltid användas för att strängen ska kunna “löpa” fritt, och för att undvika att strängen med tiden “skaver” sig ner i stallträet.
Placera skyddet så att ca. en tredjedel av det hamnar på samma sida om stallet som greppbrädan och resten mot stränghållaren.
